måndag 7 september 2009

Nominerad som finalist till Årets Mama.

Nedan följer min kommentar som jag skrivit på Lotta Grays blogg. Lotta blev förra årets Mama och är en förebild för mig.
Vill bara säga att jag fortfarande läser din blogg med jämna mellanrum och att du är en förebild. Jag har varit i USA med familjen i två veckor. (haft paus från sjukhuset och alla behandlingar) När jag kom hem hade jag fått ett mail från en Lennart på Expressen att jag var en av fem nominerade till "Årets MAMA"!!! Kul, precis som du förra året. Med gråten i halsen så måste jag tyvärr meddela att bara för att jag var i USA när de försökt nå mig så hade jag fått ett till mail där de skrev att de tyvärr fått ta in en reserv istället för mig. Första mailet var den 31 augusti, dvs förra måndagen! och jag kom hem igår söndag 6 dgr för sent! Hur kan man få leka så med någons känslor? Trots allt är jag varm i hjärtat att jag varit nominerad och jag vet att jag har folk runt omkring mig som stöttar.

Efter att jag till slut fått iväg barnen i morse, (Var lite struligt med Joels färdtjänst, de skulle komma 7.35 men kom först kl 8... kvart över ska han vara i Skarpnäck på sin specialförskola Ballongen.) så ringde jag jobbet för att få igång mailen igen samt personalavdelningen angående försäkringspengar som ej kommit. Pratade med min kontaktsjuksköterska angående mina smärtor i handlederna. Min doktor ska ringa mig i morgon.
Läste mailet från Lennart på Expressen och vart som ni förstår först jätteglad tills jag såg nästa mail...Tänk att jag alltid ska snubbla på mållinjen. Det har hänt så många gånger i livet förut så jag undrar verkligen vad jag gjort för något på denna jord.

Blev indragen till en modelltävling när jag gick på gymnasiet med NewYork resa som vinst, men då de som anordnade tävlingen hade tagit dit 10 kandidater men endast 9 baddräkter så blev en utan. Självklart var det jag.
När min farmors gode vän Erik ville testamentera sina ägor på Värmdö till min äldste son Adam så somnade han in med ett skrivet testament brevid sig men det var inte attesterat av någon utomstående och därmed inte giltigt. (Denna gång var jag faktiskt också i USA när han gick bort)
Minns att jag besökte honom på Nacka sjukhus på vägen till Arlanda, det blev sista mötet. Även här så känner jag ändå att det fanns en uppskattning för allt vi gjorde för honom, han hade inga egna barn så det var jag och min mamma som hjälpte till med handling och bjöd hem honom till oss på middagar etc. Tyvärr så gick arvet till hans avlidne frus systers barn som han inte alls gillade. De ställde tydligen aldrig upp och var enbart giriga. Skulle han veta att hans arv hamnade där skulle han vända sig i graven.
Men som sagt, man ska aldrig sakna det man aldrig haft!

1 kommentar:

Anonym sa...

Livet är inte rättvist.
kramen ulle