onsdag 18 augusti 2010

Livrädd

Då jag bara haft Joel 3 timmar på förskolan idag så har det varit en mycket intensiv dag (trots att jag inte jobbat). Jag har haft samtal med kurator och personal på kommuen angående färdtjänst till Ballongen. Tills vidare så har kommunen bestämt att de ställer upp med skolkjuts fram till att det löst sig med färdtjänst. Ansökningspappren om färdtjänst som vi överlämnade personligen till kommunen den 2 augusti "hade kommit bort"!? Efter flertalet samtal och letande så hittades de slutligen. Tack för det... Nu behandlas ansökan i alla fall.
De har även varit här från bygglovsavdelningen och kollat på takvinkar inför bostadsanpassningen, så nu hoppas vi att det rullar på.
Adams glasögon var sönder så ett besök till Synsam klämdes in i schemat.
Jag och Joel har även hunnit med en timme i lekparken och sedan har Joels kompis Wille varit här och fikat på eftermiddagen.

I morgon åker jag och Isac som sagt till London och man borde väl packa egentligen... Men så fick jag ett mail från en vän och bloggläsare som jag träffade på min rehab i våras. Hon har samma sjukdoms scenario som mig, spritt till lever och skelett. Här är några rader från mailet jag fick av henne;

Jag var på läkarbesök idag. Har mått bra i sommar men haft lite yrsel på slutet, så jag sa till om att jag även ville h datormografi på hjärnan den här gången.
Det fick jag och tyvärr besannades mina farhågor. Jag har flera metastaser i hjärnan. Levern och skelettet såg bra ut, men vad hjälper det nu?
Strålning och nytt cellgift väntar. Chansen att det fungerar är lite över 50%. Om det fungerar kan jag leva 1-2 år till annars några månader.. SKIIT!


Jag är så ledsen just nu att jag inte orkar ta tag i någonting. Tog fram neccessären för att börja packa men kom inte längre. Har tappat upp ett varmt bad istället.
Hur j-la orättvist kan livet vara? Med vetskapen om att mina prover börjar svajja utanför normalvärdena så är jag LIVRÄDD för läkarbesöket på tisdag. Tänk fall de säger att det har spridit sig? Tänk fall jag måste börja med cellgifter pronto igen? Jag kanske ligger under en droppställning igen i nästa vecka? Jag vet att min tid är räknad här på jorden. Men just nu mår jag bra. Tror jag? Eller har jag bara vant mig vid smärtan? Den molande värken som vandrar runt i min trasiga kropp? Lederna låser sig när jag varit still för länge. Handlederna ska få kortison snart igen. Knät spökar fram och tillbaka. Jag åker på nackspärr titt som tätt. Ryggen känns som den ska gå av när jag bär runt på Joel. Men ändå biter jag ihop. Jag ångar på som ett lokomotiv. Alla runt omkring räknar med mig. Mitt yttre är helt och ser "friskt" ut. Vem kan se den trasiga insidan? Vem kan känna den trasiga insidan?
Jo, jag. Jag känner att det är maskinfel. Inte alltid. Det kan gå timmar utan att jag tänker på att jag är sjuk. Det är timmar som jag känner mig lycklig och lever ett härligt stressigt och rörigt svenssonliv. Sedan kommer det ett hugg i kroppen någonstans eller en tanke som tar sig fram i hjärnan. Och jag blir påminnd. Jag har cancer. Jag har obotlig cancer. Och jag kommer aldrig någonsin mer vara frisk.
Jag lever mitt "friska" liv i en sjuk kropp och innerst inne är jag livrädd.

13 kommentarer:

Linda sa...

Tack för raderna inne på min blogg. Har kikat in på din flera gånger innan.

Ja, livet är verkligen orättvist!! Är rädd för hur snabbt allting kan ändra sig. För ett år sedan var jag frisk! Nu sitter jag här med bröstcancer som spridit sig till skelettet. Röntgades igår. Undrar vart de små monstren dyker upp härnäst?! :-(

kram Linda

Lena C sa...

Jag har läst och jag är så glad att du mått så bra ! Så fruktansvärt orättvist att jag inte finner ord ! Hoppades att vi skulle ses på bodybalance i morse men jag vet ju att du har fullt upp! Men du brukar ju hinna med allt. Elisabeth det finns ingen kämpe jag beundrar mer än du, du klarar det här också! Ha det bra i London och njut. Massor av kramar från Lena

Anonym sa...

Du kommer att leva ett stressigt, rörigt "Svenssonliv" tillsammans med dina fina pojkar länge än, det tänker jag hela tiden, men jag förstår att du är rädd ibland.
Ibland tänker jag att det grymmaste med din sjukdom inte är det fysiska du måste utstå utan det psykiska, själva vetskapen om att din tid är räknad. Vem vet, jag eller någon annan bloggläsare kanske dör långt innan du gör det, vi är bara lyckligt ovetande om vårt öde. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och du hjälper mig vara mer i nuet och fokusera på det som är viktigast i livet! Åk nu till London, ha det bra och njut och glöm inte bort att titta åt rätt håll då du går över gatan...
Under tiden håller jag alla mina tummar för ett bra läkarbesök nästa vecka.

Stora kramar från din syssling Eva

Annelie sa...

Jag lever också med en spridd bröstcancer och får samma tankar som du. Jag vill ju följa mina barn och få se ev. barnbarn växa upp. Jag har dock på något sätt fogat mig i att jag kommer att dö ung men för det kommer jag aldrig ge upp. Forskningen går framåt och det håller mitt hopp vid liv.
Jag hoppas du får bra svar på dina prover. Själv har jag röntgentid den 30:e augusti.
Varma hälsningar
Annelie

Anonym sa...

Finast på jorden.
Det är du.
Ville bara säga det.
Kram Gitt

oumberligating sa...

Ibland så fastnar man i andras bloggar och andra familjers levnadsöde och man kan helt klart konstatera att det "finns grader" i helvetet!
Skriver en rad på din fina och läsvärda blogg eftersom jag stött på din blogg nu två gånger på en vecka och då har nog "någon" tänkt att nu är det dax att skriva ett par rader!
Första gången jag hamnade här var för något inlägg sedan då jag via google hittade inlägget om din sons permobil och idag via Vimmelmammansblogg!
Haren fru som är svårt sjuk, men absolut inte döende, ja hon har fel behandlats och fått hjärtstillestånd pågrund av medicinsk överdos/överreaktion men som sagt det räknas ju inte som alvarlig sjukdom på samma sätt, att sedan ha barn som Ni har med extra behov ser jag när jag läser bloggen att då blir inte livet lättare precis. Kanske inte heller blir du gladare över dessa rader, men de gånger jag skrivit något som jag upplevt som viktigt och "nära" har jag blivit glad när någon skrivit att de läst mina inlägg! Slösa ingen energi att svara på denna kommentar. Dessutjom är den blogg jag skriver ifrån nu tämligen meningslös...fast ibland lyckas jag med att skloja till det ibland blir någon förargad istället!
Har en seriösare blogg som heter www.jernsaxen.blogspot.com tråkig som bara "den", men lite viktigare!
Ha en skön resa och ha det så bra som det någonsin går!
Kram ifrån en som kallar sig för Oumberlige Peter...min Fru säger Omöjlige Peter!

Unknown sa...

Hej Elisabeth,
Jag har foljt din blogg ett tag, men inte tagit mig i kragen och skrivit en kommentar. Men nu sa..
Jag heter Jenny Colgan (Johansson som ogift). Vi har val vuxit upp i utkanten av varandras liv kan man saga, genom orientering, skola os v.
Nu bor jag med min man och 2 dottrar i Cambridge England, sa om du laser detta nar du ar i London sa ar jag inte langt ifran:-)
Nar jag laser din blogg sa blir jag sa oerhort berord och inspirerad.
Jag fick sjalv cancerbesked i Nov 2008. Livmoderhals cancer som spridit sig till lymfkortlar. Det var en jattejobbig tid, men nu ar jag cancerfri sedan over ett ar. Och jag ar tacksam for sa lange det far vara sa. Din blogg ar en paminnelse om det. Tack for att du delar dina tankar och din kamp.
Hoppas du far kanna dig "bra" lange lange till.
Varma halsningar
Jenny

Anonym sa...

Självklart är du livrädd. Jag blir livrädd när jag läser dina rader. Ibland när folk säger att de tycker att jag är stark för att jag orkar med mitt handikappade barn så blir jag irriterad för jag tänker "jaha, och vad har jag för val". Det kanske är samma sak för dig med sjukdomen, men jag kan ändå inte låta bli att skriva att jag tycker du är så otrolig. Så varm, mänsklig och klok och en helt fantastisk mamma. Alla som får förmånen att ha kontakt med dig får en kick tror jag - för du sprider jättemycket positiv enerig. Ge inte upp - man vet aldrig vad som händer. Massor med kramar till dig och din familj från maria

Anonym sa...

Hej Bettan
Vem skulle inte vara livrädd i din situation? Som vanligt när jag läser dina rader så blir jag oerhört berörd och tårarna trillar. Jag tänker ofta på dig. Försök skaka av dig olusten och njut i London. Kramar från Tina L

millory17 sa...

Gumman, jag vet inte riktigt vad jag skall skriva utan säger bara att jag mailar över lite cyber kärlek till dig från oss tre, (lillkotten Elliot, Jenny o Cam )

Lisbeth sa...

Vet inte riktigt vad jag ska säga - allt känns så ynklig, men jag vill att du ska veta att vi tänker på dig och att du är en fantastisk person! Kämpa på!

Stor kram från Lisbeth med familj

Anonym sa...

Hej vännen, jag läste ditt inlägg innan helgen och blev helt tagen, så personligt och känsligt,så svårt att prata om..Jag blev så tagen och berörd att jag inte visste vad jag skulle skriva till dig..
Jag hoppas verkligen att du har haft en bra helg i London med Isac och goa vänner. Jag kommer att tänka på dig imorgon...det kommer att gå bra !!
Kramiz Jenny

Anonym sa...

Hej tjejen, Vill ge dig en stor kram och vi hoppas på det bästa inför besöket idag. Livet är verkligen inte rättvist, men jag hoppas att du får positiva besked idag i alla fall...

kram Linda P. m fam