fredag 3 september 2010

Cancermonstret

I senaste numret av Femina så skriver Henrik om sitt liv med Anna som drabbades av aggressiv bröstcancer och dog i våras.
Han berättar om hur det är att resa ”parallellt” med en kvinna som kämpar för att överleva för sin man och sin dotter.
Det är en jättebra skildring om deras sista tid tillsammans och han vill förmedla ett budskap till andra som lever i liknande situationer. Artikeln gick rakt in i hjärtat på mig. Det är så mycket man inte talar om, för det är jobbigt att tala om döden. Egentligen lika självklart att prata om döden som om födelsen men det läskiga är väl att vi inte vet vad som kommer efter detta jordeliv?

En omvälvande insikt för Henrik var att inse att det var cancermonstret som fick utbrott ibland med ett humör som kan åka berg och dalbana. Han insåg att det var lönlöst att bli arg tillbaka, det Anna behövde var extra mycket kärlek.
Man lever mellan hopp och förtvivlan, att leva eller dö, men liv eller död ligger bortom allas kontroll så de satsade på att leva i nuet, precis som jag känner att jag försöker göra.
Jag förstår att det kan vara svårt för de som lever runt omkring mig att förstå hur jag mår och hur jag tänker. På utsidan ser jag pigg och frisk ut och på insidan härjar cancermonstret.

Vidare säger Henrik; Jag önskar att någon hade talat om för mig vad som väntade så att jag kunnat göra mera rätt tidigare. Många män ser inte lavinen som kommer och alltför många står förstenade vid sidan av hela resan.
Så länge man är på tillfälligt besök i cancerland kan livet se rätt normalt ut. Bara för att man ska dö så är man inte dödssjuk jämt.
Men inuti den som drabbats pågår ett världskrig både fysiskt och psykiskt från dag ett. Det är det man måste förstå när man är den som står jämte.


Han menar också på att bloggen varit ett bra verktyg för att informera omvärlden om läget hela tiden för det är inte alltid man orkar prata med alla när man har det tufft.

Mycket av det Henrik säger i artikeln förstår jag precis och det är första gången någon har satt ord på den närståendes tankar och situation.
Har ni möjlighet så köp Femina nummer 9 och läs hela artikeln.

God natt alla bloggläsare från
Elisabeth och Cancermonstret

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hej min kära vän !!

Jag köper tidningen direkt idag, tack för det du delar med dig.

Hoppas ni får en skön helg,
hälsar hon i flytt lådan....

Kram kram

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Tack för dina inlägg - det gör att man fattar att allt inte står rätt till. Det är som du säger - mina tillfälliga besök i din värld ger ett ganska "friskt" intryck.

Följer din blogg för att få ta del av din värld som jag förstår är ett helevete ibland, men som du är så duktigt att förgylla med ditt aktiva liv och med dina värdefulla vänner!

Kämpa på!//Vera

Anonym sa...

Hej Bettan
Jag ska också köpa tidningen. Finns här alltid för dig om du vill promenera, prata eller bara vara.
Kram Tina Lundgren

Anonym sa...

Hej Elisabeth!

Förra veckan på väg till Radiumhemmet köpte jag Femina, helt ovetandes om innehållet, för att ha något att läsa medan jag fick min skelettstärkande behandling. I den miljön kändes Henriks artikel extra träffande, eftersom cancermonstren finns överallt runtomkring en. Världskrig är en bra beskrivning, man vet inte när nästa bomb ska slå ner... Precis som för dig, upplever nog många i min omgivning mig som ganska "frisk", eftersom det inte syns utanpå vad som pågår inuti oss.

Jag läste redan i våras det Henrik skrev på Annas blogg efter det att hon somnat in. Han är verkligen en fantasisk människa! Finns också en artikel i september numret av Föräldrar & barn om honom och Tilda.

Måste få säga att jag beundrar dig enormt som klarar av att lägga ditt vardags pussel, trots den situation du befinner dig i! Många friska skulle inte fixa det du klarar av. Så därför ta alla tillfällen du bara kan att göra måbra saker!

Är det möjligen så att du ska åka på den positivt tänkande vistelsen som Carolina på Amazona planerar...?

Nu ska Åsa's Svea och jag gå till kojs i min lilla stuga på Djurö. Du måste komma hit igen =o)

Kram och god natt!
Pernilla

Anonym sa...

Visst borde döden vara lika självklart att prata om som födelsen.
Själva döden för mig är inte smärtsam i sig.
Men vandringen dit är ju olika svår (och förbannat orättvis) som den är underbar.
En del vandrar länge medan andra lite kortare.

Glömmer aldrig när Marit Paulsen fick frågan i en tidningsartikel för en tid sedan vad hon ville skulle stå på hennes gravsten:
"Född och död bara"
Så tydlig. Så sann. Så svår.

Det finns en devis som jag tagit till mig väldigt mycket på sistone. Och jag tror alla känner igen sig, både som frisk eller sjuk: "Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet."

Och är det någon som är duktig på att dansa i regnet så är det du, Elisabeth. Jag hoppas du kan lära mig dansa i regnet och att vi gör det tillsammans. Länge.

Tack för en svår, men fint blogginlägg om livet,
fina du.
Kramen /Gitt

Lena C sa...

Hej!
Det är verkligen fint att läsa dina ord och alla fina kommentarer.
Jag blir glad av alla tankar man får dela med dig och andra, även om det många gånger är svåra ord.
Världskrig inombords är en beskrivning man ändå kan förstå ett liten känsla av.Följde Anna och Henriks blog och ska köpa Femina.
Önskar dig ett långt liv än!
Kram Lena C

Anonym sa...

vem säger att ett långt liv behöver vara ett rikt liv?
du kommer förmmodligen ha ett rikare liv än många andra som bara "lever" och tar saker för givet.
önskar dig det häftigaste livet nånsin , NUET!

Britt sa...

Jag tillhör dom som stått bredvid. Imorgon är det 13 år sedan min man dog. Han hade cancer i tunntarmen och det tog en månad från sjukdomsutbrottet tills han avled. Det är väldigt tungt att stå bredvid också och inte veta vad man ska göra. Jag ska definitivt köpa Femina även om det är extra tunga dagar just nu.
Du är en riktig kämpe och man blir så glad att höra om ditt enorma engagemang för dina barn. Tänker även ofta på din man.