måndag 10 januari 2011

Ett tyst hus

Idag börjar skolan igen. De stora barnen är i skolan och Joel på dagis. Jag sitter i soffan med datorn och en koppa varm choklad med vispgrädde.
Vad tyst det är. Tänk vad tiden går och barnen börjar bli så stora.
Här en bild från sös för 4,5 år sedan och Joel är bara några veckor gammal;

För att förstå hur liten Joel var när han föddes så är här en bild på kompisarnas Nora, 1 vecka äldre än Joel;

Oj, vad tiden går. Det gäller att ta vara på den. Undra hur lång tid jag har kvar? Månader eller år? På onsdag får jag svar på skallröntgen. Tills dess är det lite vakum och teflonhjärna.
Nä, nu tänker vi inga fler mörka tankar idag...........vidare...

Måndag mornar har Adam hockeyträning före skolan. Jörgen brukar vanligtvis köra honom, men från och med nu tar jag det och Jörgen lämnar Joel på dagis istället då det är mycket tyngre och jobbigare.
Jag passade på att ta med mig simkläder då ishallen och badhallen är på samma ställe.
Jag simmade 1000 meter!!!!!!! Det kändes bra, jag får växla mellan ryggism och bröstsim hela tiden för att inte få ont i nacken. Jag avslutade i jaccuzin men blev alldeles varm i nacken och axelpartiet. Just nu känns det bra men vi får se hur det känns i morgon.

Tänkte plocka ner lite julsaker idag och skriva några brev till mina barn och stoppa i deras lådor för framtiden.
Måste även boka om min tid till handkirurgen för mina kortisonsprutor då det krockar med min nästa tid med samtalsgruppen på bröstföreningen.

Och just det, måste även ringa juristen på Assistansia, Joels kurator på Nackahabiliteringen samt kommunen angående vår ansökan om personlig assistans som verkar ramlat mellan stolarna. Jag har ett mail från kommunen som säger den 19 november 2010 att "nästa vecka skickas ansökan om personlig assistans in från kommunen till försäkringskassan". Detta efter det möte som jag haft med kommunen och Joels kurator i början av november.
Juristen på Assistansia ska nu ta över ärendet och driva det åt oss men när han pratar med försäkringskassan så finns ingen ansökan??????????
Jag tror jag blir galen. MÅSTE jag alltid ha 100% koll? Alla säger till mig att deligera och försöka släppa kontrollen. Men vad händer?
'DJUPT ANDETAG'
Hmmm, jag tar mig nog en kopp choklad till. Barnsligt gott med lite grädde i. Mmmm

16 kommentarer:

millory17 sa...

Hej vännen!
JAg blir så ledsen i hjärtat när jag läser om dina funderingar kring livet. Killarna har en fantastisk mamma och stark som ett jehu är hon :-)))

Det blir nog ett gitarr köp till Elliot iaf.

Varma kramisar
C

Lena C sa...

Hej!
Du skriver så bra! man känner sorg glädje ilska hopp och njutning av en kopp cholkad ! Du är skicklig på att uttrycka mycket!! Jag håller tummarna för bästa svar på onsdag! Kram Lena

Anonym sa...

Varm choklad med vispgrädde mmm...
Tips när man ansöker, kommunicerar med myndigheter: Spara kopior på alla brev o ansökningar, skicka ansökningar osv med mottagningsbevis eller rek så att det finns bevis/kvitto på att man skickat försändelsen. Om man märker att ansökningar "hamnar mellan stolarna" eller blir konstigt hanterade är det bra att föra dagbok över telefonsamtal och alla turer (nej, jag är ingen rättshaverist men jag har arbetat med mynighetsutövande i en massa år). :)
Blir man illa/konstigt behandlad av kommunens handläggare kan man ringa till socialkonsulenten (de utövar tillsynen). Vet inte om du har nytta av detta men det var iallafall ett liteet tips. Du kan nog koppla av nu när advokaten förhoppningsvis fixar biffen.
Lycka till!

Anonym sa...

Det är så sant som det är sagt "man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Det är så mycket med denna byrokrati du måste kämpa med hela tiden!! Galet!! Skönt att höra att du simmat 1000 meter, det måste vara skönt i alla fall. Du är värd många koppar choklad med vispgrädde! Kramar från Tina L

Anonym sa...

Hej!Jag följer din blogg hela tiden och blir så starkt berörd att du orkar vara så klok hela tiden. Samtidigt så blir man lite ledsen de dagar då du känner en massa mörker.Även om vi inte pratar så ofta så skall du veta att jag tänker ofta på din situation, men inser att du är en stark kvinna som verkligen vill kämpa för det du har just nu.Dina grabbar kan vara stolta över att ha dig som mamma.!
Kram från "Linus"

Britt sa...

Håller tummarna för bästa svar på onsdag. Tänker på dej varje dag. Du är så otroligt stark.
Och lyxa med mycket god choklad och grädde.

Anonym sa...

Vet precis vem Joel har ärvt sin kämpar-anda ifrån när det gäller sjukdomar - just det: Mamma!

Vilken tur att han gav sig tusan på att klara sig den där första tiden.
kram Eva F

Anonym sa...

Jag beundrar dej, Elisabeth!! Så stark du är och så mycket du måste ordna...jag hade en sjuk dotter i många år...så mycket det var att fixa med läkare, sjukgymnaster, hennes humör, kompisar, ja massor...jag tänker tillbaka när jag läser din dag...men jag var ju frisk så jag orkade...nu så här många år efter kan jag tänka ibland..hur orkade jag?? Men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden...därför orkar man...jag hoppas och tror att du med din livsgnista och fina familj har många år kvar...hoppas hoppas hoppas.....så liten Joel var på den bilden...lille fine killen...kram från södra Sverige

Anonym sa...

Du har mina tankar idag!! Kram från Anna

Anonym sa...

Håller tummarna för dig idag!

Kram Annika Lydin

Anonym sa...

Skickar dig universums största styrkekram till dig idag.
/Gitt

Therése sa...

Vill ge dig en kram och tala om att jag önskar dig ett gott besked från sjukhuset idag.

Anonym sa...

Elisabeth,
I denna skrivande stund har du troligtvis fått besked på sjukhuset. Jag hoppas så att de är GODA!!! Jag känner dig inte (mer än genom din blogg), men ändå har jag ont i magen och oroas över vad du går igenom just nu. Hoppas hoppas du sitter och ler åt goda (eller åtminstonde inte dåliga nyheter!)

Vad härligt att du orkade simma 1000 meter! Du är ju en superwoman!

Vilka härliga bilder på dina killar!

Tänker på dig, och känner med dig, varje dag! Kramar Hanna, Gustavsberg
ps. Störst av allt är kärleken. ds

Kristina sa...

Hej Hittade just din blogg.Det är märkligt hur vi med cancer ändå hittar varann. Läste att du oxå ahr problem med nageltrång. I sig kan man tycka det är ett ynkligt problem när man har cancerdiagnos, men fy så ont det gör. Har de föreslagit dig op, dvs ta bort en remsa av nageln? Jag har nu haft nageltrång med var en månad o pencillinbeh men ändå ej bra.Du skriver så bra hur man tänker och funderar. och du verkar oxå se de små glädjeämnena de som gör livet så rikt. Hoppas att rtg beskedet idag inte är det befarade. Kram Kristina i Ume

Berit sa...

Tänker på dej och hoppas på det bästa! Varm kram!

Anonym sa...

Gud vad irreterande att de slarvat bort ansökan. Hoppas ni blir nöjda med Assistansia. Jag har ingen koll på deras verksamhet förutom att de är en av de största assistansanordnarna. Hoppas ni får ordning på assistansen snart.

Isac hade "förhör" med Emelies assistent när han var här och lekte med Adam. - Är du resurs? Min lillebror har också resurs, osv. Just den dagen jobbade Adams favorit assistent (ja egentligen är det ju Emelies assistent, men han träffar ju dem lika mycket), så det hela slutade med att de tiggde till sig hennes godispåse hon hade i sin handväska (de små charmörerna ;)