onsdag 29 maj 2013

Bloggböckerna är nu klara!


Nu har det gått 9 månader sen Elisabeth somnade in.

Många därute undrar säkert om livet tar snällt hand om Jörgen och pojkarna, mamma Anita och pappa Ronny och övriga nära och kära sen vår Ängel gav sig iväg till himmelriket?
Jo, livet går vidare, även om det stundtals har varit jobbigt, men i det stora hela rullar det på.

Joel kräver ju sitt stöd i vardagen medan Isac & Adam i många avseenden är självgående. Men även dom behöver ju sitt stöd när det gäller skola, idrottsaktiviteter och vardagliga bestyr. Det är då nära anhöriga varit ett STORT OVÄRDERLIGT STÖD för Jörgen och killarna.
Även vi vänner har sett till att träffas lite då och då för att fylla på energi och bara mysa tillsammans.

Några av er har nog läst den starka artikeln i DN som Moa Herngren har skrivit, ”Livet efter Elisabeth” som publicerades på Mors Dag i år (2013-05-26). Där kan man få en tydlig bild av hur grabbarna mår idag. Jag som känner familjen fick genom denna artikel, hur konstigt det än låter, chansen att komma dom ännu närmare genom att förstå hur deras tankar är kring sin svårt saknade mamma och för Jörgen som saknar ALLT hos Elisabeth. Dom är en familj som kämpar tillsammans och gör det väldigt bra.
Läs hela reportaget nedan i detta inlägg.

Jag vill även lyfta fram fotografen Eva Tedesjö som med bravur lyckats få fram sanningen genom de starka bilderna. Vilken känsla för det rätta ögonblicket. Moa och Eva skapade även reportaget om Elisabeth för exakt ett år sedan, även den kom ut på Mors Dag, Maj 2012. Läs här. 

Efter begravningen i höstas fick Elisabeth sin fina gravsten som nu är placerad på Gustavsbergs kyrkogård. Det är nog en av dom finaste gravstenar jag skådat. En sten format som ett hjärta som präglar den fantastiska människa hon var.

Bilden är tagen av Elisabeths mor, Anita.

Ni ser även på bilden den vackra dikten som träffar oss rakt in i själen där vi kan känna en svag vind av hennes närvaro. Hon finns bland oss. Hela tiden.

Texten lyder:

Sätt dig vid min grav en stund
här är så tyst och ensamt.
Tala till mig vänligt stilla
som till en som ej kan svara.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig.
Jag väntar på dig. Allt är bra.

För en tid sedan träffades vi på Ingarö Golfklubb där Jörgen och Anita ville överlämna Elisabeths tre fantastiskt fina bloggböcker från april 2009 fram till i höstas, aug 2012.
Nu var böckerna äntligen klara.
Det är två killar från Sundsvall som driver en reklambyrå som har fixat layouten och en vän till Jörgen som hjälpt till att trycka upp dom i en begränsad upplaga till dom närmaste.

Bild på böckerna. (Foto Annika Mattsson)
Här är Anita och Adam. (Foto Annika Mattsson)

Här tackar Jörgen alla som varit inblandade gällande bloggböckerna. (Foto Annika Mattsson)

Böckerna är ju i första hand tillägnat pojkarna.
Tre böcker där dom vilken tid på dygnet kan läsa om sin vackra fina mamma.
Minnas henne.
Skratta.
Gråta.
Känna vrede.
Känna hennes närvaro. För hon finns där. På sitt sätt. Hela tiden.

Det finns en videofilm som jag har redigerat från begravningen från Gustavsbergs kyrka i höstas som ni gärna får ta del av. Det är en stark låt som heter ”Jag är med dig” som framfördes av vänner till Elisabeths föräldrar. Den här låten har jag tidigare nämnt här på bloggen.



Det finns en mening i sångtexten som man kan förstå mer idag så här en tid efter att hon somnat in.

...det går så bra utan mig när allt fungerar”.

Jag, Gitt, avslutar detta blogginlägg med dessa riktade ord till vår vackra Ängel;

Livet fungerar, Elisabeth.
För Jörgen.
För pojkarna.
För mor och far, när & kära.
Du är dock svårt saknad.
VI GLÖMMER DIG ALDRIG.
Finaste på denna jord.

HÄR NEDAN kan ni läsa reportaget från DN: 


LIVET EFTER ELISABETH

Ett litet rött hus på Ingarö. En förortsidyll med vedtraven prydligt staplad på ena gaveln, och en pulka lutandes mot farstukvisten. Fläckar av snö trots att det är i april. Som om tiden har stått stilla sedan förra året. Det är fredagseftermiddag och i köket sätter pappa Jörgen Ollas Mattsson på kaffet och dukar fram kanelbullar. Sonen Isac, 12, har precis kommit hem från skolan och kikar nyfiket in. Han säger hej och försvinner in på sitt rum med en bulle i handen. Allting är sig likt fast ändå inte.



För ett år sedan intervjuades cancersjuka Elisabeth Ollas Mattsson i DN Söndag. Hon talade om hur det är att leva med vetskapen om att man snart ska dö. Hon talade om sin skräck inför att tvingas lämna sina barn, och sina tankar om vad som kanske väntar på andra sidan.
Nu har det hon fruktade så mycket hänt. Elisabeth är död. Hon somnade in den 25:e augusti 2012 på Maria Regina Hospice i Nacka, med sin mamma vid sin sida.

Överallt i det lilla röda huset hänger bilder och porträtt som vittnar om en älskad fru och mamma. Elisabeth med Jörgen. Med barnen. Innan hon blev sjuk. Semesterresor och lyckliga minnen. Svårare tider där man ser hur cancern märkt henne och sista porträttserien på en strand, som en fotografvän tog förra vintern. Isac kommer in igen för att hämta ett glas saft och ser att jag tittar på det uppförstorade fotografiet. Han säger:
- Fotot är taget inte långt härifrån dit vi åker och badar ibland.
Sedan går han in på sitt rum för att skypa med en kompis.

Jörgen sitter vid matbordet och berättar om tiden som gått sedan Elisabeth dog. Han blir snabbt avbruten av ett telefonsamtal som handlar om hur mycket assistenttid som yngste sonen Joel, som är cp-skadad sedan födseln, har rätt till. Jörgen lägger ner telefonen med en suck och rättar till en hög med papper som består av utredningar och ansökningar gällande hjälp till Joel.
- Förut höll Bettan i sådant här. Nu måste jag göra allt själv. Det är nästan ett heltidsjobb.

Sedan några månader är Jörgen tillbaka på sin arbetsplats, som vaktmästare på Ingarö IP. Han arbetar fortfarande inte heltid, dels på grund av Joel men också på grund av sorgearbetet efter Elisabeth.
- Trots att jag bara är där några timmar varje dag så blir jag väldigt trött. Jag tycker att det är skönt att komma iväg dit, då skingrar jag tankarna och går inte bara hemma och ältar. Jag mår ändå mycket bättre i dag än vad jag gjorde i höstas. Jag tycker att vi har hittat ett slags vardag nu. Samtidigt så finns de ju alltid där. Tankarna.

Jörgen beskriver hur sorgen gör sig påmind varje dag. Tankarna kan bara poppa upp i huvudet när han är helt oförberedd, både hemma och på jobbet. Minnesbilder från förr. Fina minnen från innan Bettan blev sjuk, från resor med barnen. Men också annat som är jobbigt, minnen från sjukdomstiden, sådant som han helst inte vill tänka på men som kommer ändå.

Elisabeth Ollas Mattsson drabbades av bröstcancer första gången 1997 och blev friskförklarad efter operation och behandling några år senare. Men 2008 upptäcktes att cancern kommit tillbaka och hon fick beskedet att hon drabbats igen, denna gång var cancern obotlig och hade spritt sig till skelett och lever. Hon slogs mot sjukdomen och metastaserna som invaderade hennes kropp och blev fler och fler i fyra år, och in i det allra sista. Men till slut förlorade Elisabeth kampen. Jörgen beskriver hur hon aldrig gav upp.
 - Sista veckan innan hon dog i augusti och vi skulle ut och åka båt insisterade hon på att följa med trots att hon knappt kunde ta sig ner i båten. Och hon var ute på golfbanan bara några dagar innan hon åkte in på hospice.
Elisabeth ville dö hemma men sista dygnen var hon så pass dålig att familjen inte själva klarade av att ge henne den vård hon behövde. I sista inlägget på sin blogg skriver Elisabeth att hon just varit på sitt livs tristaste studiebesök någonsin på Maria Regina Hospice i Nacka.
- Vi fick övertala henne att Maria Regina skulle bli det bästa för henne. Att läggas in på Hospice betydde ju att hon nått fram till slutet. Det var fruktansvärt jobbigt att inse och jag tror inte att jag fattade själv. Allt gick så fort på slutet. Från att hon mådde förhållandevis okej till att hon blev väldigt dålig. Hon hade mycket ont och dödsångest. Elisabeth fick lugnande och smärtstillande och sista dygnet var hon helt lugn, kände jag.
Jörgen och barnen var där flera timmar varje dag. Även Elisabeths mamma och vänner vakade vid hennes sida. Natten innan hon dog verkade läget stabilt och därför åkte sonen Adam i väg på en hockeyturnering i Linköping.

- Hade vi vetat vad som skulle hända hade vi aldrig släppt iväg Adam, men läget kändes ganska stabilt. På natten ringde de från sjukhuset och berättade att hon hade somnat in. Jag körde dit direkt och var med Elisabeth själv ett par timmar. På morgonen åkte jag hem för att berätta för barnen. Jag väckte dem och sa att mamma var död. Det svåraste jag någonsin gjort. Jag ville vänta med att berätta tills Adam kom hem och inte ta det per telefon, men på något sätt blev det fel och kom fram till honom ändå. Han var helt förstörd och det var hemskt att inte ha honom nära i den stunden. En av föräldrarna körde hem Adam så att han och syskonen fick ta farväl på hospicet.
- Vi fick övertala henne att Maria Regina skulle bli det bästa för henne. Att läggas in på Hospice betydde ju att hon nått fram till slutet. Det var fruktansvärt jobbigt att inse och jag tror inte att jag fattade själv. Allt gick så fort på slutet. Från att hon mådde förhållandevis okej till att hon blev väldigt dålig. Hon hade mycket ont och dödsångest. Elisabeth fick lugnande och smärtstillande och sista dygnet var hon helt lugn, kände jag.

Jörgen och barnen var där flera timmar varje dag. Även Elisabeths mamma och vänner vakade vid hennes sida. Natten innan hon dog verkade läget stabilt och därför åkte sonen Adam i väg på en hockeyturnering i Linköping.

Första tiden fanns mycket familj och vänner vid Jörgen och barnens sida och stöttade på olika sätt. Alltifrån att vara ledsna tillsammans till att få hjälp med praktiska saker som pappersarbete.
- Jag blev chockad över hur mycket som behövde göras. Elisabeths mamma har varit ett enormt stöd och hjälpt mig att beta av en sak varje dag. Man tar liksom sats och säger ”okej, idag tar vi den här grejen”. Till slut krymper högen, säger Jörgen.

Ungefär en månad efter att Elisabeth somnade in ägde begravningen rum i Gustavsbergs kyrka som var fylld till sista plats av vänner och familj som ville ta farväl. Elisabeth hade planerat hur ceremonin skulle vara in i minsta detalj. Från bildspelet till vilken musik som skulle spelas.
- Det var väldigt fint att se att så många brydde sig, så mycket, om Bettan. Men samtidigt en hemsk dag förstås. Jag kan inte förklara hur det kändes att sitta där med barnen. Att tvingas begrava deras mamma tillsammans. En fruktansvärd känsla som strider mot allt.
Jörgen tar en klunk kaffe och samlar sig för att fortsätta berätta. Svårast för honom är barnens sorg och att hantera den. Sin egen försöker han ta hand om så gott han kan, även om han erkänner att han nog borde gå och prata med någon. "Jag ska ta tag i det", säger han och fingrar på kaffekoppen
- Ibland pratar jag med Åsa, en av Elisabeths bästa vänner. Men mycket håller jag för mig själv. Jag har ingen nära kompis att snacka med när livet känns jobbigt.



Bara några dagar efter att Elisabeth dog så drabbades Jörgen av akuta magsmärtor. Han fick åka ambulans till sjukhuset vid två fällen innan man hittade felet. Jörgen hade drabbats av ett anatomiskt fel i bukspottskörteln som lätt orsakar inflammation och enorm smärta, tillståndet är inte livsfarligt utan något han måste leva med och tänka på vad han äter för att inte få tillbaka det.
- Jag blev livrädd och fick dödsångest. Sedan Elisabeth dog så har jag känt att jag måste överleva till varje pris för barnens skull. Jag får inte dö.

Jörgen tar ett djupt andetag. Han vill berätta trots att det är tungt. Men han skiner upp när han beskriver hur familjen nyligen firade Elisabeths födelsedag. Hon skulle ha fyllt trettionio år. Alla var samlade och tårtan stod på köksbordet.
- Dagen kändes ganska ljus och fin bitvis även om det var konstigt att hon inte var med. Det är första gången med allt utan Elisabeth. Första julen var hemsk. Inget var som förr. Adam sprang in på sitt rum och skrek och slängde mobilen i väggen. Det var tungt. Elisabeth skrev brev till barnen som de får öppna på sina födelsedagar tills de fyller arton. Snart är det dags för Isac, jag oroar mig lite för den stunden och att det ska bli svårt för honom.
För Elisabeth var det viktigt att lämna efter sig saker till barnen som ska påminna dem om deras liv tillsammans och hur mycket hon älskade dem. En sådan del var bloggen som nu trycks i några exemplar till Elisabeths närmaste vänner, föräldrar och till barnen.


Vardagen med Joel och hans handikapp kräver extremt mycket tid i form av olika typer av rehabilitering och fysisk träning. Sedan Elisabeths bortgång har Joel blivit extra pappig och han måste hela tiden ha Jörgen i sitt blickfång för att inte bli orolig och ledsen. Utöver allt annat: Isacs träning och skola, och en mängd aktiviteter som håller Jörgen minst sagt sysselsatt. Adam sköter mycket själv men ändå finns inte många sekunder över till egentid. Ibland, om Jörgen får någon timme själv när Joel har assistent, försöker han gå och träna. Men allra bäst mår Jörgen när han ser sin äldste son spela hockey.
- Då kopplar jag bort allt. Kan bara umgås med folk och inte tänka så mycket. Småprata om vardagligheter och fokusera på annat. Sådana stunder är väldigt sköna tycker jag. Jag har blivit bättre på att leva i nuet sedan Elisabeth dog. Jag oroar mig inte så mycket för framtiden, jag tänker att saker blir som de blir. Att vi ska ha ett bra liv jag och barnen.
När jag frågar Jörgen vad han saknar mest med Elisabeth tittar han på mig med lite frågande blick.
- Jag saknar allt med Elisabeth. Allt.



Isac ropar "kom in" när jag knackar på hans dörr. Vi sätter oss på sängen och jag ser mig om i rummet som blev i ordning gjort när tv-programmet ”Sofias Änglar” kom på besök. I fönstret står en skyddsängel som Isac fått av sin mamma. Han tar ner den för att visa mig.
- Jag hittar ingen riktigt bra plats. I fönstret står den lite för långt bort så jag inte ser den, men om jag har den på nattduksbordet är jag rädd att jag ska stöta till den och att den då ska åka i golvet och gå sönder.
Isac sätter sig på sängen och berättar om ”sin fina mamma”. Det märks att han är stolt över henne.
- Hon gjorde så att det blev bra stämning. Min mamma var rätt kaxig fast på ett bra sätt, typ om någon gjorde något fel så var hon inte rädd för att säga ifrån. Hon försvarade oss och andra om någon var dum. Jag kommer ihåg en gång på ett hotell när hon sa ifrån och ingen annan vågade.
- Jag saknar henne, det är inte som vanligt hemma. Atmosfären är annorlunda. Inte lika glad, vi är mer irriterade på varandra.

”Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre.”





Isac besökte Elisabeth tillsammans med sin pappa och sina bröder flera gånger de sista dagarna. Hon sa till dem att hon inte hade långt kvar.
- Hon var väldigt gul i ögonen och så åkte vi hem några timmar senare. På morgonen väckte pappa oss och sa att mamma hade dött på natten. Jag blev jätteledsen. Sen åkte vi dit för att säga hej då. Mammas ögon var öppna när hon dog men de hade stängt dem när vi kom. Jag var där inne en liten stund men Adam ville vara kvar länge.
Isac vänder sig mot sin dator och frågar om jag vill se Elisabeths blogg, som han har haft som skärmsläckare en tid. Han besöker bloggen ibland för att titta på gamla bilder och se om några nya besökare tillkommit.
- Kolla, mer än sex miljoner besökare nu!
Han visar också stolt upp en skokartong fylld med vykort. Inför sin förra födelsedag hade Elisabeth uppmuntrat sina bloggläsare att skicka vykort till honom som en överraskning.
- Jag försöker att inte tänka så mycket på att jag saknar henne. Det kommer ibland när jag ska somna och då händer det att jag blir ledsen. Jag tänker lite på var hon är nu. Om hon är i himlen och om den finns, eller om hon är någon annanstans. Vad som kommer efter. Jag hoppas vi ses igen någon gång.
- Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre, att hon slipper lida.

Isac följer mig ut i hallen. Där, på skohyllan, står Elisabeths iögonfallande grön-gula gympaskor och jag frågar Isac om dem.
Han lyser upp.
- Ja, skorna är mammas. Fast de är mina nu, precis min storlek och jag har dem hela tiden.

Lillebror Joel kommer hem från skolan med en assistent. Han hälsar glatt och får hjälp in i sitt rum med rullstolen där han direkt vill spela tv-spel. Även i Joels rum finns bilder på Elisabeth, och den lilla ängeln i glas – som hon gav alla sina barn – vakar från fönsterkarmen.




Några dagar senare på Södermalm i Stockholm: Adam som är sexton år, går på idrottsgymnasium och spelar hockey i Djurgårdens juniorlag, kliver in på kaféet. Han är en mycket lovande spelare som redan har en egen agent och har fått erbjudanden från talangscouter i både USA och Kanada. I vintras spelade han i U17-VM i Kanada, och tog Sverige till vinst. Adam är lång och ståtlig och jag minns att Elisabeth ofta berättade om deras nära relation, att han var en av de få som hon kunde prata med om allt som var jobbigt. På något sätt tycker jag att det känns orättvist att det är jag som ska få träffa Adam och inte Elisabeth. Tanken hänger sig kvar under samtalet.

Adam beställer in en stor lasagne som han skyfflar i sig eftersom han efter vårt möte ska iväg på träning igen. Det är uppehåll i några veckor för den vanliga hockey-träningen, men styrke- och konditionsträning rullar på som vanligt. Han tränar vanligtvis så mycket som sju till tio gånger i veckan.
- Hockeyn har gått bra på sistone, jag och mamma pratade mycket om hockeyn och vad jag skulle göra, säger han mellan lasagnetuggorna.

Adam saknar samtalen med sin mamma men pratar numera ofta med sin mormor.
- Vi pratar om hockey och om sådant som känns jobbigt med mamma. Pappa är också ganska involverad i vad som händer med hockeyn men vi pratar inte så mycket om det andra. Men han ser direkt på mig när jag mår dåligt och försöker prata med mig då. Den biten har blivit bättre.

”Jag är mer irriterad nuförtiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk.”


Hans hockeykarriär går spikrakt uppåt och han har fått erbjudanden om hockeycollege i både USA och Kanada.
- Det skulle vara jättekul att åka men jag vet inte om jag kan. Just nu känner jag att pappa och mina småbröder behöver mig. Pappa har gjort illa ryggen och jag måste göra alla lyft med Joel. Jag känner inte att jag kan lämna dem just nu. Familjen går först. Sedan får vi se vad som händer med allt annat.
Adam berättar att han känner sig "ganska okej" jämfört med den första tiden efter mamma Elisabeths bortgång. Men istället finns en annan känsla allt oftare närvarande.




- Jag är mer irriterad nuförtiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk. Nu sitter vi mest i varsitt rum på kvällarna, vi har inga familjemåltider eftersom alla har så olika tider att passa och jag har så många träningar. Jag tar hand om mig själv, lagar min egen mat och sådär. Men jag försöker ta hand om mina småbröder nu. Ha koll på hur de mår och så.

Adam var bara 15 år när han fick veta att hans mamma var obotligt sjuk i cancer. Han gick i åttan då och minns att mamma och pappa samlade familjen för att berättade. Pappa Jörgen tog fram en bok och visade vad det var för sjukdom och att den inte gick att bota. Sedan blev allt svart för Adam.
- Jag minns inte så mycket om tiden efteråt. Bara att jag var ledsen och undrade varför det här skulle hända oss.
Sista gången Adam träffade Elisabeth var på hospicet i Nacka. Hon kunde inte prata de sista dygnen men var ändå ganska pigg trots allt. Adam berättar han kunde se att hon förstod vad han sa, men att hon inte kunde säga något själv. Adam åkte dit varje dag efter skolan och satt bredvid henne. Han messade god natt varje kväll. Även om inte Elisabeth alltid kunde svara så fick han svar från mormor som alltid var där, och som läste upp alla meddelanden.

Precis som pappa Jörgen och syskonen så var Adam oförberedd på att slutet skulle gå så fort.
- Mamma kändes ändå så pass pigg. Jag åkte på en hockeyturnering till Linköping och jag trodde inte att det var någon fara. Nästa morgon när jag vaknade så hade jag fått meddelanden från kompisar som skrev ”var stark” och ”vi tänker på dig”. Så jag ringde pappa som grät och berättade vad som hade hänt.
Adam reagerade fysiskt och benen bar honom inte. Han föll ihop på marken och grät. Hockeytränaren och kompisar kom utspringande och försökte trösta.
- Jag gick tillbaka till rummet och en av mina bästa kompisar satt bredvid mig en stund. En av papporna som var med körde mig hem. Jag bara satt i bilen och tänkte ”vad ska jag göra nu?”, ”vad händer nu?”, ”hur kommer allt att bli?”.
Pappa mötte mig i hallen och vi bara kramades och grät.

Trots att det senaste året har varit tungt, tycker Adam att han har vuxit som person. Han känner sig mer motiverad på hockeyplanen än någonsin tidigare, han säger sig spela bättre och vara driven. - Jag vill satsa på hockeyn och göra mamma stolt. Mamma sa alltid att hon trodde på mig. Jag bär med mig det.

Under världsmästerskapen i Kanada drömde Adam om sin mamma varje natt. Innan pucken släpptes ned på isen första matchen spelades den svenska nationalsången och Adam kände att hon var där med honom.
- Hon är med på något sätt överallt. Vissa dagar starkare än andra. Jag åker ofta till hennes grav efter skolan och sitter där själv. På hennes födelsedag åkte jag dit och lade en hjärtformad sten vid gravstenen.
Adam berättar att tanken på att aldrig få träffa sin mamma igen är för obegriplig och för jobbig för att förstå. Han upplever en enorm saknad.

- Det känns svårt att tänka på att vi inte kan ses. Jag kan nästan inte ta in det. Jag hoppas ju att vi ses igen någon dag men det kommer nog att dröja. Jag fokuserar på skolan och att spela bra nu, försöker göra det bästa av allt och ta hand om familjen.

Han lassar in det sista av lasagnen och gör sig redo för att ta bussen till träningen. Han säger att han inte har några problem med att prata om sin sorg. Han skäms inte för den.

Jag får en kram när vi säger hej då och jag tittar efter honom när han går mot Slussen och bussarna mot Ingarö. Han är lång och stark. Både fysiskt och psykisk. Han är lik sin mamma, till utseendet men också i sin personlighet. Omtänksam och lite kaxig, inte rädd för att säga vad han tycker.
Jag tänker att Elisabeth skulle ha varit stolt.

Text: Moa Herngren 
Foto: Eva Tedesjö

54 kommentarer:

Busmamman sa...

Va fint!
Tack än en gång, Gitt!

Anonym sa...

Jag var inne på en annan blogg och såg att "Jag är Elisabeth" hade uppdaterat sin blogg för 8 minuter sedan! Jag gick genast in här!!
Så fint att Elisabeths blogg är fördig i bokform för alla er nära - perecis som Elisabeth ville.
Saknaden - ja den den måste vara enorm!
Tack Git för uppdatering och stor kram till er alla!
/Elisabeth Uppsala (som endast "kände" Elisabeth via bloggen)

Anonym sa...

Fick precis en tanke att gå in på bloggen för några minuter sedan (efter ett halvår)och såg att den var uppdaterad...
Tänker mycket på Elisabeths familj - läste artikeln i DN i helgen och blev så glad över att få veta att de mår förhållandevis ok...Tack för att ni fortfarande delar era liv med oss, som inte känner er personligen.
Du kommer säkert gå in här Isac för att kolla, kram till dig. Hoppas Adam kan förverkliga sina drömmar. Och att allt blir bra för Joel. Och för Jörgen.
Jag är säker på att ni och Elisabeth kommer att träffas igen.
Kram från Nacka!

Anonym sa...

Fick precis som föregående läsare en känsla att gå in på bloggen och ser att den är uppdaterad för bara ett tag sen ... Dina sista ord fick mina ögon att svämma över, så fint skrivet Gitt. Önskar allt gott till er alla närstående, från en läsare av bloggen under flera år. Kram Karin från Uppsala

Anonym sa...

Så fint att få läsa dessa rader! Tack!
Jag följde E på hennes blogg under åtta månader. Väldigt tidigt kändes hon som en vän fastän vi aldrig träffats på riktigt. Jag minns än idag var jag befann mig och hur det kändes i kroppen min när jag läste att E gått bort. Sådan tomhet. Jag grät. Jag grät ännu mer. Och så grät jag lite till.
Jag har inte kunnat ta bort E's blogg från min läsarlista, hon har liksom fått sin plats där. Glädjen var stor när jag ikväll såg en uppdatering.
Tack än en gång. Varma kramar till Elisabeths familj och vänner. /Jessica

Birgitta sa...

Fina Elisabeth. Jag visste inte ens att du gått bort. Under sommaren och hösten följde jag en medpatients svåra väg till slutet. Själv var jag också drabbad, men är än så länge "frisk". Jag förundrades så, via din blogg, din kraft och ork. Men jag vet hur det är. Man MÅSTE orka, för att man VILL orka. Jag läste din blogg under några månader men det blev lite för mycket. Jag och flera av mina vänner hade drabbats av samma jäkla sjukdom. Flera har dött, jag är fortf i livet och verkar klara mig.

Jag läser med tårar i ögonen att din familj klarar vardagen bra. Det känns skönt. Att ha tre pojkar varav en med handikapp kräver sin tribut men det verkar som om pappa klarar det med glans.

Tack Gitt för uppdateringen. Varma varma tankar till Elisabets familj.
/Birgitta

Jennifer sa...

Så fint inlägg jag läser! Skulle så gärna vilja läsa den senaste artikeln, en tyvärr har jag ingen prenumeration på dn eller surfplatta. Kan tänka mig att den var fin. Finns ingen som kan kanske skicka den på något vis?

Anonym sa...

Meddelande till dig Jennifer och övriga bloggläsare:
Jag har fått hela texten samt bilderna av Jörgen och kommer lägga in hela DN-artikeln här på bloggen så fort jag får tid över. Håll ut ;)

Hälsar Gitt

Anonym sa...

Hej!
Läste artikeln i DN i söndags och har sedan dess "plöjt" hela bloggen och nu nästan läst till slutet. Jobbar inom cancervård och det är så upplysande att se allt från den andra sidan... Jag kommer att ta med mig mycket. Tack! Kram Anna

Moa Herngren sa...

Tack Gitt för väldigt fina ord! Jag är så tacksam över att jag fick lära känna Elisabeth och att hon delade med sig av sina upplevelser och berättade om hur det är att leva med obotlig cancer. Hon var en fantastisk människa och hon levde sitt liv så bra i nuet in i det sista. Jag är också så tacksam över att Jörgen och barnen släppte in mig och berättade om hur de känner och tänker, en fantastisk familj.

Elisabeth, jag glömmer dig aldrig. Kram från Moa

Helen sa...

Tänker ofta på er, familjen! Fint med ett inlägg....känner att ni varit riktigt fina vänner, Gitt....Hälsa hela familjen från en bloggläsare i Malmö

Anonym sa...

Fantastisk artikel av Moa Herngren. Jag är så imponerad av barnen. Adam med sitt ansvarstagande för syskon och pappa. Mamma Elisabeth upp i dagen. Både till utseende och sätt. Och jag får naturligtvis inte glömma: Grattis på din stundande födelsedag fina Isak.

Anonym sa...

Stort tack själv, Moa.
Du har inte bara hjälpt Jörgen och pojkarna, och Elisabeth när hon väl levde, utan många i vårt avlånga land med dessa två starka artiklar i DN.
Du skriver målande enkelt med en stor empatisk känsla och det i sig är kanske det svåraste som finns. Jag upplever att jag kommit pojkarna mycket närmare genom din artikel.
Så tack igen.

Nu har jag lagt ut ert starka fantastiska reportage från DN sist i detta blogginlägg så alla läsare kan ta del av det.

Njut sommaren.
hälsar Gitt

Anonym sa...

En varm och fin och mycket mänskligt skriven artikel om varma fina killar med mänskliga känslor. Tack familjen Ollas Mattson och tack Moa och Gitt som förmedlar vidare till oss alla! TACK!!

Jag har ofta tänkt mycket på Elisabeths familj och hur ni har ni det nu...?

Den totala tomheten och skanaden kan man inte förstå förens man själv upplevt den!

Stor KRAM till er alla.

Elisabeth W Uppsala

Lejonkvinnan sa...

Tack för den fina uppdateringen och den fint skrivna artikeln.
Tänker ofta på Elisabeth och familjen och det kändes så skönt att få läsa. Stor kram till er alla! <3

Anonym sa...

Tack för uppdateringen,
Alla värme och styrka till Jörgen och de tre fina bröderna.

Gunilla sa...

<3 Vilken fin vän Du Är som har styrkan att låta oss få ta del av hur livet går vidare <3 Familjen, vi är många som tänker på Er, hoppas att det kan hjälpa Er något... Många kramar Gunilla

Anonym sa...

Vad fint skrivet.
Tack familjen och Gitt att vi får läsa hur det gått för er....Tänkt på er och Elisabeth många gånger under dessa månader...

Anonym sa...

Tack för uppdateringen, vad fint du skriver Gitt! Härligt att böckerna är färdiga, vet att Elisabeth ler i sin himmel. Styrkekramar till er alla från Marie i Lund som följt bloggen och tänker på er ofta.

Sofia sa...

Vilken fin text det var i artikeln i DN så välskriven och rörande. Jag tänker ofta på Elisabeths anhöriga.

Kram

Anonym sa...

Så fantastiskt fint skrivet!! Jag kan inte se det du skrev Gitt om låten på begravningen du redigerat?? Är det nått fel på min sida eller är det klippet?? tack igen för uppdateringen och all kraft till Elisabeths familj och vänner!

Anonym sa...

Jag gick in av en ren impuls på Elisabets minnessida och ser i ett inlägg att det fanns en artikel. Åter till hennes blogg här o läser dina ord Gitt! TACK för dem och uppdateringen kirng familjen.
Läser den underbara gripande artikeln om grabbarnas liv efter Elisabeths bortgång. Jag är glad att de på ngt sätt fixar en vardag. Men allt har sin tid. Hon uppfostrade dock dem till starka individer, så det kommer att bli bra. Sorgen måste få läka från öppna sår till ärr först bara. Man lever vidare.. Jag tänker ofta på er;Jörgen, Adam , Isac och Joel. Ja, mormor o morfar m fl också. Var rädda om varandra! Styrkekramar! /Madeleine- Umeå

Anonym sa...

Vill bara säga tack för uppdateringen <3
Har tänkt mycket på familjen , skönt att se att det går sakta men säkert framåt för dom
Önskar er allt gott o tack Gitt för att du uppdaterat
Isac Stort GRATTIS på födelsedagen :)
Adam lycka till med hockeyn :)
Många kramar från Norrland

Anonym sa...

Tack Git för att du uppdaterat bloggen och tog med artikeln från DN. Jag har följt Elisabeths tappra kamp via bloggen och tänkt många många tankar på Jörgen och barnen efter det.

Varma kramar från Eva LI

Carolina sa...

Sökte efter något helt annat och fick upp flera inlägg från Elisabeth på min google-sökning. Jag läste i bloggen ibland när Elisabeth levde och fick för mig att jag skulle gå in och titta nu och såg då att det fanns en uppdatering. Det var en väldigt fin artikel från DN och jag blev tårögd av att läsa hur fint ni, framförallt Adam och Isac, uttrycker er om er mamma. Även Jörgens ord tog rakt i hjärtat när du säger att du saknar allt med Elisabeth...
Jag antar att ni läser här ibland och uppenbarligen framförallt Isac så jag vänder mig direkt till er när jag säger att jag förstår att livet går vidare men det blir aldrig som förut, men det blir bra. Det kan inte annat än bli bra med så kloka pojkar.
Lycka till med allt framöver! Jag är övertygad om att Elisabeth finns med er vart ni än tar vägen och i allt ni gör! Ta hand om varandra!
En stor cyberkram från någon som inte känner er och inte kände Elisabeth mer än via bloggen men som verkligen uppskattar att ha fått följa med en bit på er resa genom livet.
/Carolina

Anonym sa...

Tack för uppdateringen och alla fina ord. Så skönt att familjen ändå tagit sig vidare och samtidigt har Elisabeth med sig. Hoppas att bloggen får finnas kvar så att jag kan gå tillbaka till den ibland, det finns så mycket vackert och så kloka ord i den - känner att jag behöver läsa det om och om igen för att själv också komma ihåg att försöka leva som hon lärde!
Hälsningar till alla i familjen och vännerna från en som följde bloggen under lång tid. Varma kramar och styrketankar från Lissie/Sippan

Anonym sa...

Tack för uppdateringen!
Följde ofta bloggen förut och fick idag för mig att gå in igen. Det känns bra att höra att livet går vidare för er. Ni är starka, och tillsammans kommer ni kunna gå vidare och läka men aldrig glömma.
Ta hand om er.
kram
/Ida

Anonym sa...

Trots att det snart gått ett år sen Elisabeth gick bort så tänker jag ofta på henne!!
& jag kände henne inte ens! Bara känner "med" henne & familjen!

Tårarna rinner nedför mina kinder hela tiden jag läser......känner såååå otroligt mycket för dessa 3 fina, go´a pojkarna!!!!
& för Jörgen också så klart!!

Ha de´ så gott ni kan killar & ni ska veta att vi är MÅÅÅÅÅNGA härute i avlånga landet som tänker på er!!

Kramar från VästerviksPia

Stevens mamma sa...

Saknar dig allas vår fina ängel❤❤❤

Anonym sa...

Vi samlades ikväll hos Jörgen o pojkarna för att tillsammans minnas den underbara människa du var.
Vi har ikväll skrattat o gråtit tillsammans.
Du är svårt saknad.
Puss finaste ängeln i det himmelska rummet.
Hälsar Gitt

Moa Herngren sa...

Elisabeth, du är saknad, du är i våra tankar och i våra hjärtan.

Anonym sa...

Så fint att ni låter oss få ta del av ert liv ännu en gång. Så många gånger som jag har undrat över hur ni har det, tack!

Jag följde Elisabeths blogg under många år och hon har varit en stark förebild för mig. Mina egna grabbar är i er ålder.

Nu när jag har läst allt detta så vill inte tårarna sluta rinna ner för mina kinder. Vill bara säga att jag tänker på er och sänder er massor med kramar från Jämtland!

Lycka till nu med skolan och hoppas att ni kan införa några gemensamma middagar i höst!

Kramar Laila

Anonym sa...

Snälla låt denna blogg finnas kvar för det Bettan har lärt oss är en gåva till oss som finns kvar och vi lär oss så mycket av den här bloggen och Bettans ord ger mig så mycket styrka i livets väg som verkligen måste tas till vara. Kram till Jörgen & barnen

Huset på Kulla sa...

Skönt att det går på rätt håll för er i familjen. Trots att sáknaden är oerhört smärtsamt. Ni är så fina o sammansvetsade. Saknar Elisabeth enormt hon gav så mycket trots sin sjukdom. Det värmer så att se att ni håller bloggen vid liv. Kramar till er alla. Ta hand om er.

Anonym sa...

Jag tänder ett ljus för alla änglar och ett ljus till för alla som lämnats kvar och saknar - ett "orka med ljus".
Livet fortsätter - men på ett helt annat sätt.....

Anna sa...

Hej ni fina familj! Det gör ont , otroligt ont att läsa om er saknad efter er fina mamma och fru. Jag har tänkt så mycket på er och hur ni har det, man blir glad att se att det går bra och att ni tar hand om varandra. Jag tror att er mamma är så stolt över er killar. Och jag är övertygad att den känsla ni har över att hon finns med er stämmer. Vi förstår inte allt ibland och det viktiga är känslan ni får när ni känner att hon är med. Jag är övertygad att hon finns hos er när ni drömmer eftersom man är som lättast att nå i drömmen. Hon kommer alltid finnas hos er. Kramar från en annan mamma. Anna

Anonym sa...

All min kärlek till er som är kvar. Er fina Elisabeth är med er
♥♥♥
nina

Anonym sa...

En liten ängel viskade i mitt öra att Elisabet är med er varje dag vart ni än vandrar. Hon finns där och stöttar er, skrattar med er och håller om er. Hon är och kommer vara enormt stolt vad ni än väljer för väg att vandra. <3
All kärlek till familjen <3

Anonym sa...

Massor med styrkekramar till er alla! Som bloggläsare beundrar jag er mor/fru oerhört och hoppas innerligt att allt går väl för er.

Kramar
Anders

Anonym sa...

Tänker på er i familjen och Elisabeth nästan dagligen.

Elisabeth har trots att jag aldrig träffat henne gett mig så mycket jag vill tacka för.

Var stolta över er själva och denna underbara människa som fick en alldeles för kort tid här på jorden.

Massor av styrkekramar till er alla!

Kram Åsa Fridh Thilén
Måste bara få säga att det var den finaste gravsten jag sett.

Anonym sa...

Hej! har läs senaste uppdateringen,fin gravsten tänker er familjen och så klart minnet av Elisabeth lever kvar. Kram från Maria Danielsson i Nyköping

Anonym sa...

Grattis på 40-årsdagen, Elisabeth och även på din namnsdag. Mina tankar till er idag. /Ingela

Anonym sa...

God Jul
och
Gott Nytt År
önskar jag er alla. Jag önskar och hoppas att 2014 kommer att vara ett bra år!

Många kramar
En fyrbarnsmamma som saknar Elisabeth

Anonym sa...

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla vänner och bekanta.
Hur det än är så går jag in på bloggen då och då för att titta om någon annan också har varit här. Och visst, så är det ju.
Kramar
mamma Anita

Anonym sa...

Gott nytt år önskar jag alla Elisabeths nära & kära!
2014 blir ett bra år :-)
Ta hand om varandra!
/Elisabeth W Uppsala

Anonym sa...

Årets första gympapass idag, tänkte på Dig Elisabeth. Värme och kärlek. Charlotte

J sa...

Vill bara skicka varma styrkekramar till hela familjen. Jag hoppas att ni har det förhållandevis bra, att vardagen flyter på och att ni orkar kämpa. Fina barn, er mamma var något utöver det vanliga. Jag hoppas ni bär med er hennes styrka och kärlek. Med hopp om ett fint 2014 för er del! ❤️

Anonym sa...

Hej! Vill bara säga att Elisabeth betyder fortfarande mycket för mig och mitt liv. Jag har aldrig träffat henne utan bara följt henne här på bloggen. Men allt det hon skrev om fick mig att förändra mitt liv. Att ta stunder tillsammans med nära och kära, tex att ge ett barn en hel dag på stan med att handla kläder och luncha på tu man hand. Att planera aktiviteter med kompisar, göra fotoböcker, ge sig själv egen tid. Jag beundrar Elisabeth och är så glad över att jag fick chansen att få ta del av hennes liv. Nu vill jag ge kramar till Joel, Isak, Adam och Jörgen. Om det nu är möjligt så skickar jag lite kärlek till er alla! Kramar från Östersund

Anonym sa...

Vad fint skriver!

Jag kommer att ta med mig nåtsom Elisabetg sa att inte "Facebooka bort sitt liv", att leva livet fullt ut.
Hon har rätt i det, vi lever här och nu.

Jag ville bara säga att det var en bra artikel i DN och jag önskar att Adan förverkligar sina drömma & att Joel,Jörgen och Isac har det bra..

Jag saknar Elisabeths blogginlägg.
Jag är säker på att ni ses snart igen.

Och du Gitt, tack för att för dina fina ord!
Tack för att du delar med dig tills oss bloggläsande!


Kram

johanna sa...

jag följde Elisabets blogg och även idag så går jag in och tittar på bilder och har svårt att ta bort bloggen..läste om Jörgen och barnen..har en klump i halsen..känns så orättvist..hoppas hon har det bra där hon är <3 Johanna

Loppan sa...

Alltså - din son, Elisabeth ! Vilken kille ! Såg honom bli intervjuad idag, efter han blivit skadad och fick se matchen från bänken. Jättefin och jätteduktig, som dina andra grabbar. Förstår att du är stolt !
Du är en som fått mig att njuta av livet lite extra, att uppskatta det jag har och inte alltid nöja mig - utan söka vidare efter utmaningar och glädje. Man har ju bara ett liv

Veronica B sa...

Fortfarande är jag här och läser och tänker på er alla. Elisabeths ord finns ofta med mig.
All kärlek
//Veronica

Anonym sa...

Idag var det repris av ert program i Sofias änglar. Jag blev så berörd av era personligheter. Ni är bra! Vad tungt för alla inblandade. Som livet är ibland. Tiden läker såren men man får inte underskatta ärren. Som finns kvar och ger en besvär så att säga.

Stevens mamma sa...

Saknar dig en hel massa ❤️